Radikalfeministen och skulden

Fotot föreställer feministen My Vingren

I svallvågorna efter senaste Uppdrag Granskning är debatten infekterad mellan oss som tyckte att programmet var skrämmande men bra och dem som tyckte att programmet var undermåligt.

För att förstå skiljelinjen mellan dessa två synsätt behöver vi bekanta oss med det juridiska begreppet "oskuldspresumtion".

Oskuldspresumtion innebär att varje anklagad person ska ses som oskyldig tills motsatsen har bevisats i domstol. Begreppet har kommit att ses som en grundbult för en fungerande rättsstat och en fungerande demokrati.

Redan de gamla romarna insåg behovet av oskuldspresumtion i samband med brottsanklagelser. Juristen Paulus, verksam på 100-200-talet, sägs ha formulerat det så här:

"Ei incumbit probatio qui dicit, non qui negat"

Min latin är knackig, men jag har förstått att det betyder ungefär så här:

"Bevisbördan ligger hos den som påstår, inte hos den som förnekar".

Numera står oskuldspresumtionen inskriven i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 11:

"Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar".

Dessutom finns oskuldspresumtionen i Europakonventionens artikel 6.2 och gäller därmed även som svensk lag:

"Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts".

Under häxprocesserna på (främst) 1600-talet åsidosattes oskuldspresumtionen. Den som var anklagad för häxeribrott ansågs vara skyldig att bevisa motsatsen. Resultatet har blivit det som vi idag metaforiskt kallar "häxprocesser" - processer med rättsliga följder där oskuldspresumtionen har frångåtts.

Men oskuldspresumtionen strider mot vissa feministers rättsuppfattning. 

Påståendet att man inte ska ifrågasätta en kränkt kvinnas berättelse innebär att en i många fall brottslig anklagelse inte ska anses behöva styrkas med bevis. Då frångår man också "oskuldspresumtionen" gentemot den som anklagas.

Feministen My Vingren har reagerat starkt på Uppdrag Gransknings senaste program om en brottsanklagad men inte dömd pappa ("Erik") som inte får umgås med sin dotter eftersom polis och socialtjänst har gjort undermåliga utredningar (se programmet) och eftersom socialtjänsten har frångått oskuldspresumtionen när det gäller pappan. My Vingren skriver:

"Antingen finns det bevis för att Erik kan dömas i en domstolsförhandling eller så ska han frias och allt ska bli som vanligt igen. Så enkelt är det. Eller? 

När myndighetsärenden handlar barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans. 

- Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger Erik i ett inspelat samtal med en av socialtjänstens barnutredare. 

Jag säger: lek med tanken på att han har" (min fetstil).

Men om vi på motsvarande sätt leker med tanken att My Vingren är en praktiserande pedofil, så inser hon förhoppningsvis även själv att hon befinner sig på ett rättsligt sluttande plan. Ett samhälle fungerar inte tillfredsställande om inte oskuldspresumtionen tillämpas. My Vingren ska inte behöva bevisa att hon inte är en brottsling - då uppstår en så kallad "omvänd bevisbörda".

Även Akademikerbloggen försvarar socialtjänsten:

"Att inte dömas för ett brott är inte samma sak som att brottet inte begåtts".

Det är tydligt att Akademikerbloggen inte har bekantat sig tillräckligt med Europakonventionens artikel 6.2 och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter, artikel 11.

Men oskuldspresumtionen är nödvändig även om vi ser till barnets perspektiv. Enligt programmet har flickan uttryckt att hon saknar sin pappa - det gör antagligen de allra flesta barn som inte får träffa sin ena förälder. Ett barn mår som regel bäst av att växa upp med båda sina föräldrar. Om pappan inte kan dömas i domstol på grund av brister i polis- och socialtjänstutredning, ja, då bör vi betrakta honom som en fullgod förälder. Framför allt för barnets skull.

I detta fall skulle det inte ens ha behövt gå till åklagare. Om polismyndigheten och förskolan hade gjort sitt jobb och tillfrågat familjen med de två sönerna (se programmet) så hade antagligen detta ärende kunnat klaras upp tidigare.

Och om oskuldspresumtionen får ge vika för konkurrerande feministiska resonemang - då har vi ingen rättsstat värd namnet kvar.

Bloggat: Toklandet, Kimhza Bremer


-----------

Uppdatering
En relaterad tweet från den feministiska bloggaren Arsinoe:

"Vissa personer tycker att lite lagtext smäller högre än tusentals kvinnors berättelser om förtryck. Sådana blir jämställdister".
— Fanny Åström (@sinoes) September 7, 2013

Uppdatering 2: 
Fatta-kampanjen, däribland juridikprofessor emerita Madeleine Leijonhufvud:

"Den som blivit utsatt för våldtäkt ska inte behöva motbevisa orimliga påståenden".