Nyväckt intresse för rasvetenskap

Statens institut för rasbiologi grundades i Uppsala 1921 och var det första i sitt slag i världen. Där sysslade man med forskning som delade in mänskligheten efter yttre attribut och försökte knyta dessa yttre attribut till goda eller dåliga egenskaper.

Efter Andra Världskriget minskade intresset för rasforskning men institutet fanns kvar tills 1958, då verksamheten omriktades på genetik och inlemmades i Uppsala universitets övriga verksamhet.

Jag trodde länge i min enfald att det var slutet för rasforskningen i Sverige. Men det finns tydligen ett nyväckt intresse för rasforskning bland etnicitets- och genusforskare.

Mångkulturellt centrum (MKC) skriver att ett nätverk för ras- och vithetsstudier har bildats bland svenska forskare, med finansiering från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Forskarna kallar sig "kritiska" - men all vetenskap värd namnet går ju i slutändan ut på att kritisera och testa teorier och hypoteser.

MKC:

"Kritiska ras- och vithetsstudier existerar ännu inte i Sverige som ett eget sammanhållet forskningsfält, men däremot finns det forskare ägnar sig åt frågor som rör ras och vithet i relation till dagens Sverige. Kritiska ras- och vithetsstudier kan sägas existera i mellanrummet mellan IMER-fältet (forskning om internationell migration och etniska relationer) och den forskning som bedrivs om de nationella minoriteterna. Fältet som uppstod i den engelskspråkiga världen på 1990-talet har också klara beröringspunkter med forskning om svenskhet och om svensk nationalism. Kritiska ras- och vithetsstudier kan ses som en vidareutveckling av det postkoloniala forskningsområdet och genusforskningen. De forskare i Sverige som intresserar sig för begreppen ras och vithet hittas i huvudsak inom IMER-forskningen eller inom genusforskningen. Nätverket samlar både forskare som redan verkar inom kritiska ras- och vithetsstudier och de som är intresserade av forskningsområdet men inte fullt ut identifierar sig med fältet".

Bloggat: Toklandet