En icke-feministisk jämställdhetsblogg

Om ekvalism

lördag 4 oktober 2014

Feministers hatobjekt: hemmafruar

Jag blev lite förundrad över den feministiska regeringens fokusering på skillnaden i sysselsättningsgrad mellan könen (se förra inlägget).

Birgitta Ohlssons debattartikel i Göteborgsposten klargör saken:
"Europa har inte råd med världens mest välutbildade hemmafruar". 
"Kvinnor ska naturligtvis alltid främst delta på arbetsmarknaden för sin egen skull, men Europa har samtidigt inte råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar". 
"I länder som Belgien, Estland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal och Spanien tillämpas fortfarande olika varianter av sambeskattning, där familj och inte individ beskattas. Detta gör det vanligen olönsamt för kvinnor att arbeta. I samband med att vi i Sverige i början av 1970-talet införde individualiserad beskattning ökade gifta kvinnors arbetskraftsdeltagande från 50 till över 80 procent på ett decennium". 
Själv tycker jag att alla som vill vara hemmamän eller hemmafruar ska få vara det, oavsett utbildningsnivå. För att citera vänsterpoeten Björn Afzelius:
"Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg' till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg' vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt"

7 kommentarer:

  1. Nu tror jag det är väldigt få som är rena hemmafruar. Men ja många tycker det optimala är 75-80% sysselsättning, iaf de åren barnen är små. Jag tillhör en av de som använt mig av "Samma makt att forma samhället och sitt eget liv". Jag trivs nämligen bäst med balans i livet och tror även på ett samhälle där man kan och får välja denna "balans".

    http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/73/15/b815a9d4.pdf

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ps. Skulle läst mer noggrant innan jag kommenterade. Min kommentar handlar om svenska förhållanden. Dvs jag tillhör och väljer att vara en individ som har en lägre livsinkomst än de som väljer "heltid och karriär".

      Radera
    2. Samma här. Jag jobbar deltid eftersom det ger mig mer kraft att kombinera med familjeliv.

      Radera
  2. Vi har 8% arbetslöshet, det finns hundra tusentals människor som gärna skulle flytta till Sverige. Tro mig, vi har råd med att folk får sätta familjen före staten.

    SvaraRadera
  3. Som hobbyekonom är det ett fullt ut rationellt (men inte nödvändigtvis kvinnovänligt) argument att peka ut de resurser som slösas när högt utbildade personer avstar fran att arbeta. En läkarutbildning kostar lätt mer än 10 miljoner kronor - hur fräckt är det da att inte ge tillbaka till samhället genom att arbeta inom din specialitet?

    Elefanten i rummet är naturligtvis att uppmuntra kvinnor att ta sitt sociala ansvar. Det gör artikelförfattaren naturligtvis inte, och jag är positivt överraskad att hon inte drog till med nagon variant av klyschan "mannen tvingar kvinnan att stanna hemma för att massera sitt ego".

    Men att dra uppmärksamhet till vad en utbildad hemmafru kostar samhället - varför inte? Det är lika mycket en mansfraga; män kan bara vinna genom att bli av med en del av det traditionelle försörjningsansvaret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra poäng! Jag tycker ändå att individens fria val är det viktigaste. Vill en högutbildad inte jobba så saknas uppenbarligen incitamenten. Det kostar samhället att byta yrke också - men utbildning kan komma till användning på många sätt. På makronivå tjänar samhället trots allt att tillhandahålla avgiftsfri utbildning, sen att en liten andel vill vara hemmafruar gör lite till eller från.

      Radera

Kommentarer inaktiverade

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.