Australien har i dagarna haft regeringsskifte efter nationella val. Den liberala/nationella koalitionen vann över socialdemokratiska Labor.
Jag har inte så stor koll på australiensisk politik. Det verkar som om regeringsskiftet hade många orsaker - flyktingfrågor och skatter tycks ha tagit stor plats i debatten.
Men en annan av dessa orsaker verkar hänga ihop med att Labor-partiet under största delen av regeringstiden leddes av premiärminister Julia Gillard. Hon väckte störst internationella rubriker med sitt så kallade "misogyny speach" 2012 där hon anklagade sin motståndare för kvinnoförakt. Hon förklarade även i talet hur kränkt hon var och hur kvinnor missgynnas jämfört med män i Australien.
Men talet och Julia Gillards nya feministiska image efterföljdes av kraftigt sjunkande opinionssiffror för Julia Gillard, särskilt bland män.
Tidigare i somras byttes hon ut av sitt eget parti, mot en man. Men han lyckades alltså inte vinna valet, utan segrare och ny premiärminister blev istället Tony Abbott från Liberala Partiet.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller med den tidigare S-ledaren och statsministerkandidaten Mona Sahlin i Sverige. När en kvinnlig politisk ledare pratar feminism, då ratas hon av opinionen. Feminism går helt enkelt inte hem i stugorna.
Alla de övriga nordiska länderna förutom Sverige har haft populära kvinnliga regeringschefer - som inte har förfäktat en högljudd feminism. Jag ser det som ganska tänkvärt.
Den framgångsrika australiensiska vänsterpolitiske författaren John Pilger kallar den rörelse som stödde Julia Gillard för "glastaksfeminister". Det syftar på folk som är överdrivet upptagna med att få in kvinnor på ledande poster i samhällstoppen, men som struntar i andra frågor som har avgörande betydelse för fattiga kvinnor.
Jag har inte så stor koll på australiensisk politik. Det verkar som om regeringsskiftet hade många orsaker - flyktingfrågor och skatter tycks ha tagit stor plats i debatten.
Men en annan av dessa orsaker verkar hänga ihop med att Labor-partiet under största delen av regeringstiden leddes av premiärminister Julia Gillard. Hon väckte störst internationella rubriker med sitt så kallade "misogyny speach" 2012 där hon anklagade sin motståndare för kvinnoförakt. Hon förklarade även i talet hur kränkt hon var och hur kvinnor missgynnas jämfört med män i Australien.
Men talet och Julia Gillards nya feministiska image efterföljdes av kraftigt sjunkande opinionssiffror för Julia Gillard, särskilt bland män.
Tidigare i somras byttes hon ut av sitt eget parti, mot en man. Men han lyckades alltså inte vinna valet, utan segrare och ny premiärminister blev istället Tony Abbott från Liberala Partiet.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller med den tidigare S-ledaren och statsministerkandidaten Mona Sahlin i Sverige. När en kvinnlig politisk ledare pratar feminism, då ratas hon av opinionen. Feminism går helt enkelt inte hem i stugorna.
Alla de övriga nordiska länderna förutom Sverige har haft populära kvinnliga regeringschefer - som inte har förfäktat en högljudd feminism. Jag ser det som ganska tänkvärt.
Den framgångsrika australiensiska vänsterpolitiske författaren John Pilger kallar den rörelse som stödde Julia Gillard för "glastaksfeminister". Det syftar på folk som är överdrivet upptagna med att få in kvinnor på ledande poster i samhällstoppen, men som struntar i andra frågor som har avgörande betydelse för fattiga kvinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer inaktiverade
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.