Järnvägsstationen som patriarkatets knutpunkt

Jag sprang nyligen på en sammanställning av genusdoktorsavhandlingar från 2014. Många godbitar. Men en av dem var särskilt anmärkningsvärd, nämligen nummer 19 i uppräkningen. Det handlar om doktorsavhandlingen "Rum, rytm och resande" från Linköpings universitet (pdf). Sammanställningen sammanfattar:

"Avhandlingen undersöker järnvägstationer som fysiska platser och sociala rum ur könsperspektiv. Kimstad pendeltågsstation, Norrköpings järnvägsstation och Stockholms Centralstation ingår i studien. Resultaten visar att järnvägsstationerna reproducerar könsmaktsordningen och att detta påverkar både män som kvinnor som vistas där".

En doktorand har alltså ägnat minst 4-5 år och flera miljoner skattekronor åt att besöka järnvägsstationer och komma fram till att "järnvägsstationerna reproducerar könsmaktsordningen". Doktorandens chef har planerat detta arbete och chefens chefer har godkänt det. Dessutom har en betygskommitté med externa granskare bedömt och skrivit under på att doktorsavhandlingen håller måttet.

Det var katten. Men det blir värre.

Doktorsavhandlingen sammanfattas på engelska. Det börjar med:

"Results from the study show that individuals in different ways are affected by gendered power relations that dwell in rhythms of collective believes and in shape of materialized objects that encounter the commuters when visiting the railway station. While the rhythms of masculine seriality contains believes of males as potentially violent, as defenders and as bread winners, the rhythms of female seriality contains believes of women as primary mothers and housewives, of women as primary victim of sexual violence and of objectification of women’s bodies as either decent or as sexually available to heterosexual men". 

Rytmer av könsmaktsordningen. Poetiskt.

Andra nedslag i avhandlingen:

"5.4.3 Urvalsmetoder
För att finna resenärer till studien använde jag mig av flera tillvägagångssätt. Vid ett tillfälle rekryterades en resenär efter ett spontant möte på Norrköpings station, en annan resenär kom jag i kontakt med när jag ringde runt till organisationer. Den övervägande delen av resenärer fann jag genom bekanta, bekantas släktingar, vänner eller kollegor". 

Vetenskapsteori, vetenskaplig metodik och statistik utgjorde uppenbarligen marginella inslag i doktorsutbildningen.

"Under intervjuerna fick resenärerna även i uppgift rita mentala kartor över de järnvägsstationer som de skildrade. En mental karta är en individs subjektiva skildring av ett visst geografiskt område".

Jag avstår från att kommentera detta.

"5.8.5 Min kropp som ett laddat redskap
Under de observationer som genomfördes före augusti 2011 var jag själv resenär. Då tog jag in järnvägsstationen med min egen kropp, inställd på att göra resan med uppmärksamheten riktad mot att hinna med min egen avgång (...)". 

Vad ska man säga?

"5.9 Analys av materialet
Analysen av materialet kan definieras som en 'kristallisering' (Richardson & Adams St.  Pierre 2005:962–963). Kännetecknande för en kristallisering är att materialet kan liknas vid en kristall som kan betraktas dels som en helhet, dels som sammansatt av flera ytor beroende på hur materialet vinklas. Reflektioner och återverkningar av andra material förstärker uttrycket. Här har de olika materialen använts för att på olika sätt fördjupa förståelsen för genusdimensioner i hur resenärer upplever järnvägsstationsmiljöer".

O-kej!

"6.2.1 Förseningar och den exotiserande, hindrande vita blicken
(...)
I teorikapitlet utvecklade jag hur Ahmed (2011) menar att samhället är normerat efter en vit fientlig blick som rasifierar, exotiserar och ser kroppar som inte uppfattas som vita som 'främlingar' eller 'nyligen anlända', även om de varit närvarande i rummet under hela sitt liv. I den ovan återgivna händelsen blir det tydligt att även jag använder mig av denna kollektiva blick, som jag lägger på kvinnan. Genom att beskriva henne som 'svart' och låta mig hänföras av hennes schal kan jag sägas såväl exotisera som rasifiera henne och betrakta henne likt en färgsprakande exotisk växt i förhållande till övriga närvarande på Norrköpings järnvägsstation".

Vänta nu, var det här en doktorsavhandling eller var det pinsamma bekännelser i en ovanligt flummig självbiografi?

"Då mannen lade sin 'vita blick' på kvinnan och förstod att hon var i mitt sällskap tycktes det som att även jag i hans ögon 'tog färg' och sjönk i status".

Mycket viktig iakttagelse. Nobelklass.

"Avståndstagandet visade sig i form av en avspisning genom att nämna att han var tvungen att gå på 'muggen'. Här tolkas uttalande innehålla avstånd i såväl klass- som genusserialitet. Genom att hänvisa till toalettbesök markerade han en gräns mot oss som kvinnor som i princip innebar att det var omöjligt för kvinnan att följa honom. Genom benämningen 'muggen', som är en benämning av lägre valör, tyckes uttalandet som ett klassmässigt nedsättande tilltal".

Ord och inga visor. Här kom både klassanalys och genusanalys med. Snyggt!

Jag slutar här, för att inte ge mina läsare ett alldeles för högt blodtryck.

Sammanfattande intryck av doktorsavhandlingen: Tyst, min mun, så får du socker.

Bloggat om doktorsavhandlingen: Tysta tankar, Jämställdhetsfeministern, von Mises-institutet, Fröken Missnöjd, Toklandet, Genusdebatten och särskilt Susanna Varis.

Avhandlingen har även blivit nyhet i danska dagstidningen Berlingske och föremål för krönika i norska Dagbladet samt i Göteborgsposten.