"Kvinnor mest sparsamma"

Sydsvenskan har idag en artikel med en rubrik (samma som min, men utan citationstecken) som gör det underförstått att män är mer slösaktiga än kvinnor.

Men läser man vidare i artikeln så står det:

"Kvinnor är mer benägna att sätta pengar på sparkonto än män som i större utsträckning köper fonder och aktier".

Rubrikens slutsats följer inte av artikeln. Det vore däremot på sin plats att jämföra den genomsnittliga sparkontoräntan med den genomsnittliga årsavkastningen från fonder och aktier. Sist jag kollade var räntan på mitt sparkonto väldigt nära noll. Det är alltså en väldigt dålig affär att spara pengar på min banks sparkonto.

Själv sparar jag varken regelbundet på sparkonto eller köper fonder och aktier. Jag äger min bostad och amorterar på lånen istället. Det ser jag som en bättre och tryggare långsiktig investering för den inkomstgrupp som jag tillhör.

Fler förmödrar än förfäder

Generellt sett har vi människor fler förmödrar än förfäder, visar en ny genetisk studie. Det tyder på att färre män än kvinnor i historien har förökat sig och att framför allt män i viss utsträckning har varit polygama.

– Det här händer ofta i mänskliga samhällen, eftersom inte alla män har råd med hustrur, säger Mark Stoneking, professor i biologisk antropologi, som är en av forskarna bakom studien, till Live Science.

Det kan vara en förklaring. En annan förklaring kan hänga ihop med naturligt urval och sexuell selektion. Resultatet i studien kan indikera att det är kvinnornas partnerpreferenser som historiskt sett har styrt vilka män som har fått bli fäder och vilka män som inte har fått bli fäder. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein ger i bokkapitlet "De dubbelt ratade" (pdf) statistik som kan tyda på att detta faktiskt fortfarande sker i dagens Sverige (men i så fall efter andra urvalskriterier än under stenåldern, förstås):*

"För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva med barn – den är konstant omkring 75 procent".*

------
*Stycket har ändrats eller lagts till efter diskussion i kommentarsfältet. Tidigare stod det:
En annan förklaring kan hänga ihop med mäns risktagande som är ungefär dubbelt så högt som kvinnors. Männen och pojkarna har kanske i högre grad ägnat sig åt krig, slagsmål, jakt, båtfärder och andra riskabla sysslor och därmed har vissa av dem varit framgångsrika medan andra har dött och inte kunnat föröka sig.

Stopp för manliga professorer i Lund

Sydsvenskan skriver om Lunds universitet:

"I somras stoppade rektor Per Eriksson under en vecka alla utnämningar av professorer. Anledningen: det är alldeles för få kvinnor". 

"Ledningen har också beslutat att eftersom de flesta 'kallade' professorerna varit män, så är det nu kvinnornas tur. De nästa tio professorerna ska vara kvinnor, slår vice rektor fast i ett PM".

Ett solklart fall av könsdiskriminering. Jag hoppas att någon av dem som kommer att bli könsdiskriminerade väljer att ta strid och att Lunds universitet hamnar i domstol.

För några år sedan åkte universitetet SLU dit i tingsrätten för att ha diskriminerat kvinnor i intagningen för veterinärutbildningen, där kvinnor är i stor majoritet. De kvinnor som diskriminerades fick skadestånd och könsdiskrimineringen upphörde.

"Det är som vanligt, tjejernas år"

Aftonbladet och Expressen är rörande överens: tjejerna är bättre än killarna i musiktävlingen Idol. Själv följer jag inte programmet, så jag har ingen aning om det ligger något i det, men jag är inte förvånad över att de skriver som de gör. Det hör till ideologin.

Gör ett tankeexperiment och tänk tanken att en journalist skulle ha bytt plats på "tjejer" och "killar" i följande meningar från kvällstidningarna:

"Och så åkte en tjej ut … I 'Idol' är jämställdhet bara ett hinder" 

"I år har de slitit sitt hår (därför Bard och Bagge är flint?) för att försöka få in några killar som överhuvudtaget kan ta ton och som går igenom rutan". 

"Tjejerna är LÖJLIGT överlägsna i år". 

"Kan inte tjejerna bara få glänsa i fred?" 

"Tänk om det vore så crazy som att det i slut­ändan var, säg nio tjejer som tävlade mot tre killar?" 

"Det är som vanligt, tjejernas år". 

"Killarna har dock en fördel. De är så mycket sämre att de kan utvecklas". 

Det skulle bli storm på Twitter och i de feministiska tidningskolumnerna. Invektiven skulle hagla. "Sexist"! "Kvinnohatare"! "Sparka svinet"! Antagligen skulle journalisten både bli av med skrivaruppdrag och bli svartlistad.

Men att heja på tjejerna går alltid hem. En god feminist hejar alltid på tjejerna, i alla lägen. Det är som vanligt, tjejernas år, för feministerna.

Bloggat: Toklandet, Fröken Missnöjd

Genusarbete i brandkåren sätter liv på spel

I somras inträffade den värsta skogsbranden på många årtionden i Sverige. Vi var många som höll tummarna för brandkåren då, för att den skulle få kontroll på branden så fort som möjligt. Brandkåren utför dagligen ett livsviktigt arbete i samband med bränder, trafikolyckor och andra tillbud.

Om brandkåren fick ägna sig helhjärtat åt att släcka och förebygga bränder, och om alla som anställdes vid brandkåren skulle ha tillräckligt höga fysiska krav på sig, så skulle brändernas fara för liv och egendom kunna minska.

Men tyvärr verkar den svenska genusbranschen ha utsett brandkåren till ett särskilt angeläget renoveringsobjekt. Brandkåren som en vit, manlig bastion ska bekämpas till varje pris, hellre än att bränderna bekämpas så effektivt som möjligt. Dessutom ska all kritik mot brandkårens genusarbete bekämpas, som om kritik vore lika livsfarlig som bränderna.

För mig är det självklart att alla som uppfyller de tillräckligt höga fysiska och övriga krav som brandkåren ska ställa ska kunna anställas vid brandkåren, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, utseende, hobbys och matpreferenser.

Däremot måste vi acceptera att olika yrken kan domineras av olika befolkningsgrupper, om samhället ska kunna fungera så effektivt som möjligt.

Jag har inte så mycket mer att orda om detta, utan vill mest bidra med några lästips i ämnet, som sammantaget motiverar rubriken på blogginlägget:

"Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap" (Toklandet)
"Vad har vi räddningstjänsten till?" (Susanna's Crowbar)
"Det skaver rätt mycket det där om MSB" (Toklandet)
"Krav på brandmän sänks för kvinnors skull" (Pär Ströms blogg)
"Kvinnor som brandsoldater" (Genusdebatten)
"Brandutbildad nobbades, nagelskulptris fick jobbet" (Genusnytt)
"Feminism i brandkåren kan nu skörda liv" (Genusnytt)
"Brand i Genusland" (Tanja Bergkvists blogg)
"Dödsfall väntas: Fysiska krav sänkta för kvinnliga brandmän" (PappaRättsGruppen)
"Manliga brandmän – ett allvarligt problem. Lösningen är kvinnor" (Jämställdhetsfeministern)

Män som dör i krig räknas inte som oerhört utsatta

Tre socialdemokratiska toppnamn skriver debattartikel i Upsala Nya Tidning:

"Från Irak och Syrien kommer bilder och berättelser som vittnar om död, våld, förtryck och förföljelse i en sällan skådad omfattning. Kvinnor och barn är oerhört utsatta i den svåra situation som råder".

Svårt att säga emot. Ändå tycker jag att det saknas en kategori i den där uppräkningen av "oerhört utsatta": män. Män som halshuggs, skjuts eller bombas, till exempel. De tre socialdemokraterna tycker uppenbarligen inte att det är värt att räkna män i krigets Irak och Syrien till dem som är "oerhört utsatta".

Det kommer kanske inte som någon nyhet att de som löper högst risk att dö i krig är unga män. Men en påminnelse tycks vara på plats här.

Denna studie från förra året (pdf) heter "Violent Conflict and Gender Inequality: An Overview" och publicerades i tidskriften World Bank Research Observer. Författarna skriver:

"Mortality and morbidity 

Young adult men typically suffer the highest mortality in conflicts, creating a shortage of working-age males and a high share of females and widows in the population (figure 2 shows missing men in postwar age pyramids for Cambodia, Germany, and Russia). The World Bank (2011) estimated that men constitute 90 percent of the missing, whereas women and children constitute 80 percent of refugees and those internally displaced by violence. According to reports by the Truth and Reconciliation Commission, males accounted for 74 percent of reported fatalities in Sierra Leone, 87 percent of reported fatalities in East Timor and 84 percent of reported killings and disappearances in Guatemala (Cohen 2011). Similarly, Obermeyer and others (2008) reported that males accounted for 81 percent of violent war deaths in 13 countries over the period from 1955 to 2002. De Walque and Verwimp (2009) used age at marriage to partially control for being a Tutsi and estimated that adult males and educated people were most likely to die in 1994, the year of the Rwandan genocide that killed at least 500,000 people. In Kosovo, Spiegel and Salama (2000) found that men were 8.9 times more likely than women to die from war-related trauma".

Det är ännu inte känt hur stor andel av dem som dör i Irak och Syrien som är män. Men grundat på erfarenheten kan vi anta att män utgör 74-90 procent av de döda.

Att män i Iraks och Syriens krigszoner är "oerhört utsatta" borde det alltså inte råda något tvivel om.

Ondskefulla män i nyhetsrapporteringen

Vissa bloggare reagerar på hur kvinnor skildras i nyhetsrapporteringen: att de i många fall uppmärksammas för sitt utseendes skull, inte för vad de åstadkommer. Det ligger mycket i det.

Men jag har samtidigt reagerat över hur män skildras i nyhetsrapporteringen. Jag har ofta använt Google News för att hitta uppslag till blogginlägg, och har då gärna sökt på ord som "män" eller "kvinnor".

Då dyker de obligatoriska feministiska kolumnerna upp, som jag många gånger har kommenterat här på bloggen. Dessutom är det oundvikligt (prova själv!) att upptäcka att själva nyhetsrapporteringen regelmässigt vidarebefordrar en schablonbild av att män är övervägande brottsliga eller bara allmänt ondskefulla, och att kvinnor övervägande är offer eller på annat vis innerligt kvinnligt goda på något sätt.

Jag har länge tänkt att skriva något om detta, och kanske sammanställa lite torr statistik. Men så hittade jag en nyskriven text på norska istället, på Dagsavisens hemsida, som formulerar det bra och mer levande. Här är en del av texten, översatt:

"Med jämna mellanrum kan vi läsa rubriker om män med destruktivt beteende; män som slår, män som våldtar, eller män som hatar kvinnor. Dessa män finns, men inte i den utsträckning som vi skulle tro om vi skulle ta det som lyfts fram i norska medier som allmängiltigt. Detta är bara en liten och ofta marginaliserad del av den manliga befolkningen. Den 24 augusti tryckte (tidningen) VG en artikel med rubriken 'Hur man känner igen en kvinnlig psykopat', och även här började det med att det finns tre gånger så många män som är psykopater, och detta påstående får stå ensamt, utan hänvisning till statistik eller forskning. Genom att de mörka segmenten i den manliga befolkningen är ständigt belysta, förlorar vi vårt fotfäste och vår förmåga att tänka kritiskt. Vi upprätthåller myten om att ondska nästan uteslutande existerar hos män. 

I ett land där det fortfarande ropas om jämställdhet, kan man ställa sig förbryllad över detta ensidiga fokus. Ondskan måste fram i ljuset, men vi måste dra oss tillbaka lite och ställa oss frågorna: Vad är ondska? I vilka kläder kan ondskan existera? När läste du rubriker senast om kvinnor som hatar män? Ja, jag medger att vi har kunnat känna en lätt bris på sistone, ett litet väderomslag, och vissa mansfrågor har nått tidningarna".

(fortsättning på norska här)

Jag hoppas att jag någon gång kan skriva om att denna bris, detta väderomslag, även har nått Sverige. Till dess rekommenderar jag finanstidningar, tekniktidningar, lokalpress eller andra specialiserade tidningar - inte rikstäckande nyhetsmedier - för balanserade nyheter om män. Om man tilläventyrs vill hitta ett ställe där man kan läsa om att illgärningar trots allt inte bara begås av män så finns Maukonens blogg.

Till sist, de första tio träffarna på "kvinnor" på Google News vid ett slumpvalt ögonblick:

1. Kvinnor med högt blodtryck får inte samma behandling som män
2. Finnes: 800 kvinnor till bolagsstyrelserna
3. Middag för 10 000 ska hjälpa fattiga kvinnor
4. Ge kvinnor och invandrare plats i styrelserna
5. Unga kvinnor till sjukhus efter vattenplaning
6. Andelen kvinnor i riksdagen fortsätter att minska
7. Två kvinnor överfölls samma natt
8. Fler kvinnor inom Hallandspolisen
9. Det finns kvinnor som uppskattar analsex!
10. Fler kvinnor söker sig till mansdominerad teknikbransch

(Jag misstänker att bloggens trafik från sökmotorer kommer att öka av nr 9, men det var inte avsiktligt…)

Första tio träffarna på "män" på Google News vid samma ögonblick:
1. Tatu-stjärnan fördömer homosexuella män
2. Män får aldrig vara offer
3. Männen måste ändra på sina könsroller
4. FP:s olika kampanjer till män och kvinnor
5. Två män drack Baileys - dömdes till fängelse
6. "Alkohol våldtar inte, män våldtar"
7. Långa straff för män som sålde knark på nätet
8. Unga män inte längre SD:s främsta stödgrupp
9. Två män döms för häleri till villkorlig dom
10. Två män misstänks för avgasattack på tiggare

Feministisk procenträkning

Har ni någonsin stött på påståendet att ju fler kvinnor desto mer jämställt? Att 100% kvinnor är 100% jämställhet, som Jämställdhetsfeministern brukar uttrycka det.

Tidningen Barometern vänder sig mot detta sätt att räkna i ledarartikeln "Jämställdhet utan kvotering":

"'Mest jämställda riksdagsgruppen'. Så beskrev Aftonbladet Vänsterpartiets riksdagsgrupp i en artikel som uppmärksammade att andelen kvinnor i riksdagen efter valet minskar – om än marginellt – från 45 procent till 44,1 procent. 

Men det är inte partiet som gick till val på 'feminism med fett med socialism' som har den mest jämställda gruppen. På delad förstaplats ligger i stället Moderaterna – som ogillar kvoteringar – Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I de partierna är andelen kvinnor 48 procent, det vill säga nästan exakt hälften. I Vänsterpartiet är andelen kvinnor 57 procent. Att hävda att Vänstern skulle vara mer jämställda än S, MP och M innebär att själva definitionen på jämställdhet ändras – så att den passar Vänstern. Nu handlar det inte längre om lika möjligheter för båda könen eller ens om ett balanserat utfall utan det är andelen av ett visst kön som avgör graden av 'jämställdhet'".

Toklandet har varit inne på samma tanke.

Apropå feministisk procenträkning, så har ni väl inte missat Juggens inlägg där en feminist försöker hävda att det inte går att räkna procent på valresultatet, på grund av valhemligheten.

Den svenska skolan behöver alltså stärka grundkunskapslärandet, med procenträkning och samhällskunskap, med mera. Gärna på bekostnad av normkritik och värdegrundsuppfostran.

Apropå något helt annat, så ser jag att Corren på ledarplats går i polemik med postmodernt strukturtänkande när det gäller kön och etnicitet. Tal om "vithetsnorm" och "rasifiering" gynnar i själva verket ett visst parti som Corren inte stödjer, menar ledarskribenten. Jag säger inte emot Corren på just den punkten.

Kan man våga hoppas på en fortsatt kontinuerlig samhällsinsats bland landets ledarskribenter mot postmodern fördumning? För tidigt att säga, kanske.

Är valresultatet den manliga könsrollens fel?

Jenny Persson skriver krönika i Gotlands Tidningar idag:

"Efter en valrörelse som uppenbarligen fokuserat på helt fel saker eftersom det slutade som det slutade. Helt klart är i alla fall att vi i Sverige har en stor grupp människor som känner sig förbisedda, inte lyssnade på. Och tittar man närmare på statistiken ser man tydligt att denna grupp till stor del består av lågutbildade män där andelen arbetslösa är hög. 

Lägg där till pojkars alltmer sviktande resultat i skolan, självmorden som numera är den vanligaste dödsorsaken bland män i verksam ålder och en hel hög andra faktorer så får vi nog inse att det är dags att lägga lite fokus på hur männen mår".

Krönikan har rubriken "Männen måste ändra på sina könsroller".

Vi får väl anta att Jenny Persson syftar på Sverigedemokraterna, när hon uttrycker sitt missnöje med valresultatet, eftersom det var det enda partiet som fick någon betydelsefull framgång. Det är en gammal myt att Sverigedemokraternas väljare mest består av lågutbildade män.

Här finns en interaktiv sida på SVT.se där man kan uppdatera sina kunskaper. Siffrorna är låga, och sammantaget underskattar de SD:s väljarsiffror i valet med ungefär hälften.

Av kvinnorna sade 6% att de hade röstat på SD. Av de högutbildade sade 4% att de hade röstat på SD. Lägg till felmarginalen i SVT:s siffror och det blir uppenbart att SD skulle ha fått höga siffror även om bara högutbildade eller bara kvinnor skulle ha fått rösta.

Det är populärt bland feminister att anklaga den manliga könsrollen för att vara roten till alla oönskade företeelser i samhället. Men mer feminism i Sverige har inte gett lägre röstsiffror för SD. Det ligger desto närmare till hands att tro att ökande feminism är en av delförklaringarna till SD:s framgångar, även om det kanske inte har varit mest betydelsefullt.

En användbar princip när det gäller att analysera orsakssamband brukar kallas Ockhams rakkniv. Den säger ungefär att man ska undvika att krångla till det. Den mest troliga orsaken är ofta den mest rättframma och lättförklarade.

Så tills jag ser några övertygande belägg för motsatsen så går jag efter Ockhams rakkniv och förutsätter att SD:s framgångar främst beror på partiets inställning i invandringsfrågor och integrationsfrågor. Inte på den manliga könsrollen.

Svenska kvinnor mer välmående än svenska män

I dagarna har opinionsföretaget Gallup släppt en ny rapport om välmåendet i världen. Sverige hamnade på plats nummer åtta i världsrankingen.

Gallup har intervjuat folk över hela världen angående hur väl de mår utifrån fem olika kategorier: syftesmässigt, socialt, finansiellt, samhällsmässigt, samt fysiskt välmående. Sverige hamnade på första plats i världen när det gäller finansiellt välmående.

Goda nyheter. Ändå blev jag misstänksam med mina genusglasögon på nästippen: det saknas ett genusperspektiv i nyhetsrapporteringen om Gallup-undersökningen. Så jag beställde den.

Mycket riktigt fanns det faktiskt ett genusperspektiv i rapporten. I många fattiga länder har kvinnor i vissa hänseenden sämre välmående än män, särskilt finansiellt sett. Men det gäller inte riktigt i rika länder.

Följande genusmässiga skillnader skriver rapporten om när det gäller Sverige:

"Notably, Swedish women are more likely than men to be thriving in both community well-being (51% vs. 39%, respectively) and social well-being (33% vs. 24%). 

In some cases, Sweden’s general prosperity and strong social safety net are reflected in comparisons to Europe as a whole. For example, women in Sweden are substantially more likely than European women overall to be thriving in purpose well-being (35% vs. 21%) and community well-being (51% vs. 29%). Sweden’s family- friendly labor laws are likely a factor in these results". 

Men vissa feminister hävdar ju att kvinnor är strukturellt förtryckta i Sverige. Att Sverige är ett patriarkat med en stenhård könsmaktsordning, en social maktordning som reproducerar sig själv hela tiden, underordnar och förtrycker kvinnor dag som natt, och gör männen till förtryckare.

Om patriarkatet finns, hur kommer det sig då att svenska kvinnor uppger högre välmående än svenska män?

Relaterat blogginlägg: Kvinnor i rika länder är lyckligare än män

Är mäns självmord mansrollens fel?

I förra veckan tog Aftonbladet förvånansvärt nog upp en mansfråga: att 70% av dem som begår självmord är män.

Nästan lika förvånande var att tidningen hänvisade till en riktig expert på området för att förklara varför.  Experten heter Gergö Hadlaczky och är forskare vid NASP - Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

Enligt Aftonbladet menar Gergö Hadlaczky att följande faktorer kan förklara att så många män tar livet av sig:

"• Psykisk ohälsa. Vissa psykiska funktionshinder - som autism och ADHD - som är vanligast bland män innebär högre självmordsrisk än dem vanligast bland kvinnor, som depression och ångest.
• Självmordsmetoder. Män använder "våldsammare" metoder med högre dödlighet. De hänger eller skjuter sig. Kvinnor förgiftar sig. Deras självmordsförsök är oftare ett 'rop på hjälp'.
• Hjälpsökande. Män är mer obenägna att söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa.
• Sociala nätverk. Män sluter sig i högre grad vid psykisk ohälsa - kvinnor vänder sig oftare till sitt sociala nätverk.
• Skillnader i beteende. Män är mer aggressiva och impulsiva och dricker mer alkohol.
• Hjärnan. Det finns stora könsskillnader i hjärnstrukturen i specifika områden (som amygdala) som är kopplade till psykisk ohälsa. Även skillnader i receptorer relaterade till signalsubstansen serotonin. Samt hormonella skillnader i HPA-axeln (hypothalamus-hypofys- binjurebarksaxeln).
• Sexuell differentiering i lívmodern. Ju mer manliga könshormoner som fostret översköljs av i livmodern desto större aggressivitet och impulsivitet i vuxen ålder.
• Genetiska skillnader. Det finns en genvariant som är kopplad till självmord hos deprimerade män, men inte hos deprimerade kvinnor".

Men Aftonbladet lyckades hitta en förklaring till. Artikelns rubrik anpassades till just den förklaringen.

För dessutom intervjuades "mansforskaren", pedagogen och pensionerade professorn Lars Jalmert. Han menar att "mansrollen" är en ytterligare faktor. Att män som inte klarar av att leva upp till mansrollen är mer benägna att ta livet av sig.

Som av en händelse stod Lars Jalmert även på partiet Feministiskt Initiativs riksdagslista.

Jag skrev igår att samma parti ger mansrollen skulden när kvinnor påstås drabbas värst. Nu får vi veta att mansrollen får skulden även när män drabbas värst. Är det inte vidunderligt med en sådan fantastisk förklaringsmodell som fungerar i alla situationer? Förklaringsmodeller som kopplar alla problem till samma orsak hittar vi annars främst hos de religiösa fundamentalisterna.

I självmordsforskningsfrågan har jag istället högt förtroende för självmordsforskaren Gergö Hadlaczky och jag kan tänka mig att de punkter han tar upp är väl belagda med riktig forskning.

Lars Jalmert önskar jag en lycklig, fridfull tillvaro som feministisk pensionär.

Fi skriver om dyr manlig våldskultur

Partiet Feministiskt Initiativ (F!) har fått in en insändare i dagens Folkbladet. Artikeln andas en fåfäng önskan om att fler män än idag ska omfamna feminismen. En företrädare för partiet skriver att det inte är männen själva, utan mansnormer, som har fått män att skapa en våldskultur. Vidare:

"Denna våldskultur kostar samhället enorma summor för sjukvård, förstörd egendom, rättegångskostnader och kriminalvård".

Jag har tidigare kommenterat denna typ av resonemang så här:

"Om vi ska ta reda på vad manligheten kostar samhället måste vi samtidigt räkna in vad manligheten ger oss i reda pengar. Antagligen skulle en ordentlig undersökning av manlighetens nettokostnader slå fast att män bidrar med mer skattemedel än vad de förbrukar. Att män bidrar till mer än hälften av BNP. Man kan ha invändningar mot en sådan analys, men manlighetens förtjänster går inte att ignorera om man nödvändigtvis vill prata om manlighetens kostnader". 

Artikelförfattaren fortsätter med att berätta för oss att kvinnor drabbas värst av den våldsamma mansnormen. Inte förvånande - enligt F! drabbas kvinnor alltid värst av så gott som allt.

Men även männen drabbas, enligt artikeln.

"Helt fredliga företeelser som att älska en annan man, gråta offentligt men inte på en sportarena eller bära nagellack kan vara förenat med livsfara". 

Jag har aldrig hört talas om något fall där en man har utsatts för livsfara för att ha gråtit på någon annan plats än en sportarena.

Många andra situationer kan dock vara förenat för livsfara för män. Det kan handla om att gå på krogen, gå hem efter krogen, titta på fel person vid fel tillfälle, vara sambo eller gift med en våldsam kvinna, och så vidare. Även om man inte ska överdriva riskerna.

Och de flesta män är trots allt heterosexuella. Män utgör majoriteten av offren för mord, dråp och misshandel. Partnervåldets förekomst är ungefär jämnt fördelad mellan könen enligt den internationella forskningen. I genomsnitt fyra män eller pojkar per år dödas av en kvinna i nära relation, enligt denna BRÅ-rapport.

Det är bra att F! åtminstone halvhjärtat lyfter fram våld som drabbar män och mer helhjärtat lyfter fram våld som drabbar kvinnor.

Skribenten kunde också ha nämnt att samtliga våldsbrott i samhället begås av 4% av befolkningen, alltså av en liten minoritet, samt att våld mot oskyldiga män eller kvinnor ses som avskyvärt av de flesta. Det finns ingen manlig våldsnorm och ingen manlig våldskultur, utan det finns våldsbrottslingar av olika kön, som ska straffas enligt de lagar som finns och stiftas*.

F!:s lösning mot våldet, att bekämpa mansnormen, tror jag alltså inte alls på. Där förlitar jag mig hellre på kriminologin, psykologin och andra empiriskt grundade vetenskaper, än på feminismen.

(*: stycket tillagt i efterhand)

Ingen Gudrun i riksdagen

Bloggen öppnad igen. Och det har ju varit riksdagsval. Det gick ungefär som jag väntade mig. Jag tog alltså ut mina blandade känslor i förskott. I skrivande stund kan det visserligen bli marginella förändringar i siffrorna, men endast marginella.

Alliansen förlorade regeringsmakten. Inte så förvånande - Alliansen har verkat väldigt trött på sistone. Åtta års högerstyre i Sverige är även ganska länge sedan det inträffade senast.

De rödgröna gick framåt med någon tiondels procentenhet och har antagligen möjlighet att bilda en svag minoritetsregering.

Sverigedemokraterna mer än fördubblade och nästan tredubblade sitt förra valresultat. En del av väljarkåren är kritisk mot att Sverige har västvärldens förmodligen liberalaste flyktingpolitik och kritisk mot hur integrationen fungerar. För egen maskin skulle SD säkert ha kunnat raka hem en 8-9%.

Men partiet har även haft duktiga ofrivilliga valarbetare: autonoma våldsverkare, fredliga motdemonstranter med eller utan vuvuzelor, och framför allt journalister, som har varit ivriga med att fördöma partiet med stundtals minst sagt tveksamma metoder.

De har därmed gett partiet en massa reklam och ett ökat intresse. Värst av allt var helt klart Ekots avslöjande av partiledarens privata kontokortsutdrag. Bara den nyheten tror jag gav SD den sista procentenheten - till och med politiker i andra partier blev förbannade av den. Att Åsa Romson (MP) och andra vänsterpolitiker entusiastiskt har svartmålat vita män under det senaste året har säkert gjort sitt till för SD:s framgång.

F! kom inte in i riksdagen. Kanske fler människor än inför EU-valet har bemödat sig med att läsa det skogstokiga partiprogrammet (sammanfattning), med bland annat omskolning av män bland framtidsplanerna. Under de närmaste åren får visserligen partiet partistöd, men om fyra år är den karismatiska ledaren Gudrun Schyman 70 år gammal och vill kanske göra annat på ålderns höst än att vara heltidspolitiker. De andra partierna är även ivriga att vara lika goda feminister som F!, vilket kan ta udden av partiet. EU-parlamentarikern Soraya Post kanske kan bidra till partiets fortsatta kräftgång med några skandaler - hon har ju inte inlett sin nya karriär på något särskilt lysande sätt direkt.

Mansfrågorna diskuterades inte alls i valrörelsen. Istället låg ett ganska stort fokus på feminism bland partier i båda blocken. Vi har alltså mycket kvar att jobba med.

Andra röster om valet:
Toklandet - Jag vet vad ni röstar på! Loserattack mot budbäraren (fler inlägg på den bloggen)
Jämställdhetsfeministern - Rösta på Feministiskt initiativ - för kärlekens skull
Jussi H Lundell - Jag hyllar demokratin, inte värdegrundsdemokratin
PappaRättsGruppen - Ingen pappa, ingen röst
Rocki - människan, myten, miljöpartisten
Motpol - Bästa möjliga valresultat, Pungsparksvalet
Löjesguiden - Tack (om SD:s ofrivilliga valarbetare)
Sakine Madon - Media knuffade väljarna i SD:s famn.
Cattas bubbla - Hur kan ni vara så chockade?
Susanna Varis - En aspekt på SD:s valframgång

Dagens Industri skriver att partistödet till F! kommer att uppgå till endast 33.333 kronor per år.