Ett års bloggande

Idag är det ett år sedan jag började blogga. Det skedde samma dag som, och på grund av att, Pär Ström skrev följande på SVT Debatt:

"Länge har jag betalat ett personligt pris för att jag på fritiden engagerat mig i samhällsdebatten på jämställdhetsområdet. När jag nyligen också har drabbats av hot har jag kommit till slutsatsen att priset blivit för högt. Jag avslutar idag min opinionsbildning för en balanserad syn på genus och jämställdhet".

En kort tid därefter meddelade Pelle Billing att även han skulle sluta sitt arbete med jämställdhetsfrågor. Marika Formgrens ledarartiklar om genusfrågor i landsortspressen har blivit sällsynta. Marika Formgren skrev då:

"Det här visar på ett allvarligt och utbrett problem i den svenska journalistkåren och kultureliten: Inom vissa ämnesområden råder total konsensus om vilken åsikt som är den 'rätta', och när någon uttrycker en avvikande åsikt leder det inte till debatt utan till att avvikaren ska mobbas till tystnad".

Ingen tycks just nu vara villig att betala det personliga priset för att bemöta mansföraktande fanatikers påståenden om män som förtryckare och kvinnor som offer på andra ställen än på nätet. Inte jag heller. Jag kan bara uttrycka beundran för dem som stod ut några år. Debatten existerar just för att de orkade.

För att tänka positivt en stund. I kölvattnet av det som hände för ett år sedan har bland annat denna blogg uppstått. Jag har själv fått ett nytt fritidsintresse, blivit bättre på att skriva och på att söka information. Bloggen har blivit ett sätt att kanalisera min vilja att förändra. Många av bloggarna i högerspalten har antagligen startats av liknande skäl. Våra röster har blivit fler, men de flesta av oss verkar anonymt. Hur framtiden blir för oss tänker jag inte spekulera i, men jag har svårt att tro att den snöboll som Pär Ström satte i rullning kommer att stanna.

Jag vågar mig däremot på en annan politisk gissning. Jag spår en ganska ljus framtid för Sverigedemokraterna efter bombdådet mot dem i Uddevalla i dagarna, men framför allt efter tårtattacken mot Jimmie Åkesson. Partiet har kommit till riksdagen för att stanna, vilket jag personligen beklagar.

Jag gissar att dagen för tårtattacken i framtiden kommer att ses som dagen när Jimmie Åkesson kunde ta ett försiktigt men avgörande kliv in i utkanten av den partipolitiska stugvärmen. Den mediala kritiken mot partiet kan komma att mildras på sina håll av journalister som inte vill bidra till att öka hatet mot folkvalda Sverigedemokrater. Gradvis, gissar jag, kommer partiet att börja ses som en naturlig samtalspartner i Riksdagen. Grattis, tårtkvinnan och tårtkvinnans fans.

Många av de fanatiker som nu, ljudligt eller bortom offentlighetens ljus, applåderar tårtattacken mot Jimmie Åkesson har inte mycket till övers för Pär Ströms yttrandefrihet. Jag tror att det är själva orsaken till att Maria Sveland och Mattias Gardell har försökt klumpa ihop islamfientliga rörelser med feminismkritiska röster. Jag tror att de önskar en samordning av bekämpningen. Via lagstiftning, via propaganda och vid behov via attacker från våldsamma politiska fraktioner på vänsterkanten.

Sverigedemokraterna har blivit för stora och härdade för att stoppas av propaganda, skamgrepp, våld och hot. Men Pär Ström lyckades fanatikerna tysta. De flesta av oss med liknande åsikter som Pär Ströms argumenterar därför tills vidare anonymt. Jag själv tänker fortsätta så länge som det känns meningsfullt.

Bloggat: PappaRättsGruppen, Toklandet, Johan Grå, Maukonen, Treve, EnStillaUndran, Kimhza Bremer