Med 99,99% säkerhet vet jag att jag är biologisk far till mina barn. Det är den säkerhet som ett DNA-test då gav vid faderskapsprövning. Osäkerheten innebär att även en tvillingbror till mig kan vara far, men någon tvillingbror har jag inte.
Jag krävde DNA-test eftersom blodsband är väldigt viktiga för mig och eftersom jag visste att mellan 0,8 och 30% av alla barn har en annan far än de tror. Mitt krav var inte populärt i alla läger, men jag valde att ta strid i frågan, oavsett övriga konsekvenser.
Jag vill nämligen inte gå och tro att jag är far till barn som inte är mina. Jag vill inte medverka till att barn felaktigt tror att jag är deras pappa. Jag vill inte medverka till att pappor och deras biologiska barn inte får den kontakt de borde ha.
Frågan aktualiserades med en nyhet idag i flera medier. "Tvingas öppna grav efter arvstvist", heter den hos nyhetsbyrån TT. Det handlar om en norsk man som vill ha ut arv från den som han hela livet har trott var hans biologiska far, och nu har rätten beslutat att DNA-test på kvarlevorna ska göras.
TT:
"Det var i samband med att den 94-årige mannen dog som uppgifter framkom att han möjligen inte var far till den yngre mannen som denne alltid trott. Anledningen är en dom från 1941 då den nu avlidne mannen dömdes att betala underhåll till den då lille pojken och hans mor — men domstolen slog aldrig fast att mannen var pojkens far, eftersom det fanns andra män som kunde ha varit fäder".Var höll patriarkatet hus när domen föll år 1941, undrar jag då.
Men framför allt slår det mig: detta behöver inte hända igen med dagens tillgängliga teknik.
Inför obligatoriska DNA-baserade faderskapstest i samband med varje födsel. Låt det ske utan att någon ska behöva ta strid för det. För de biologiska pappornas skull. För de mäns skull som felaktigt pekas ut som biologiska pappor. Men, framför allt, för barnens skull.
Ur FN:s barnkonvention, artikel 7:
"Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem".Medier om det norska fallet: DN, HD, Aftonbladet, VT, Expressen, Corren, SMP
Andra artiklar om DNA och faderskap: Fokus, City, Dagens Juridik
Bloggat om detta: Pelle Billing
Lästips om annat: Genusdebatten om pojkföraktande och feministiskt nationellt prov för niondeklassare
Håller med. Jag har en vän som drabbats av detta, han trodde han var biologisk far, men tjejen hade varit otrogen. Men vad gör man? Kvinnan har ju den sexuella makten. Just den man jag tänker på förlät henne och tog på sig familjens fadersroll. Och han älskar ungen, fast den inte är hans.
SvaraRadera/Bashflak
Jag känner också en familj där barnet helt klart inte är genetiskt släkt med den han kallar pappa. Det är ju helt ok om alla är införstådda med hur det ligger till! Men jag hoppas samtidigt att de biologiska släktbanden blir kända och att barnen i de här fallen kan få kontakt med sina biologiska fäder.
SvaraRaderaDet här bör absolut först och främst vara en grundläggande rättighet för barnet. Att undanhålla en förälders identitet försvårar allt från diagnostisering och behandling av genetiskt kopplade sjukdomar till sökande efter organdonatorer. Det fråntar barnet rätten att lära känna och skapa en relation till sin biologiska släkt. Det kan ha arvsrättseffekter.
SvaraRaderaDetta är inte något man kan vänta tills barnet är vuxet med, 18 förlorade år kan omöjliggöra mycket av det barnet borde få.
Det är naturligtvis helt ok om ett barn har andra fäder än kvinnans samlevnadspartner och det är ju knappast något ovanligt numera. Det finns helt enkelt inga rimliga anledningar att inte göra ett sådant test obligatoriskt; en människas vilja att inte kommas på med att ha sex med andra utan att informera sin partner är fullständigt irrellevant i jämförelse med de ganska livsavgörande faktorer i barnets rätt.
Håller med!
Radera