Konferens för ideologisk vetenskap

Bilden här ovanför är tweets från en tre dagar lång skattefinansierad genusvetarkonferens i Umeå som började idag, heter "Att utmana makten", och twittrar under hashtaggen #G14.

Det är uppenbart att det inte finns vattentäta skott mellan ideologin feminism och det akademiska ämnet genusvetenskap. Portalen Genusfokus skriver:

"Sedan genusbegreppets lansering har forskningen om kvinnors och mäns sociala och kulturella villkor bedrivits under namn som genusforskning och genusvetenskap. Parallellt används också beteckningar som feministisk forskning, könsforskning, och kvinnovetenskap".

För mig är rubriken på detta inlägg en självmotsägelse. Ideologi och religion liknar varandra och bygger på tro och tyckande. Men de är väsensskilda från vetenskap, vars byggstenar ska vara möjliga att förkasta genom prövning med mätbara observationer.

Tänk om man skulle använda begrepp som liberal forskning eller socialistisk forskning? Det skulle ses som skällsord av dem som beskrevs. Säg marxist-leninistisk forskning och tankarna går till Sovjet, Kuba eller Nordkorea.

För oss som har upptäckt att feminism är en hatideologi, så är den ideologiska genusvetenskapens landvinningar mindre lustiga. Nyligen fick genusforskningen 170 miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Genusvetenskapen utmanar inte makten, utan stryks medhårs av den och sammanflätas med den.

Ännu mer beklämmande är att genus ska in överallt och genomsyra hela organismen, som ett virus. Oavsett om det handlar om brandkåren, polisen, försvaret, förskolan, skolan eller någon annan verksamhet.

Det finns antagligen ingen enkel och snabb strategi för oss som vill vända denna trend. Det är nog bara att vara envis, säga ifrån, vägra samtycke, och gneta på. Vi kan ju alltid glädjas åt att feminism inte tycks vara någon valvinnare.



Bloggat: Toklandet skriver om "Feminist Love Studies" och andra märkliga programpunkter under konferensen.
AVFM Sverige: En tillfrisknande feminist talar ut

Teknikkonsulten ÅF kvoterade in kvinnor under hela september

I skrivande stund föreläser VD och koncernchefen för teknikkonsultbolaget ÅF på ett seminarium. Han berättar enligt vad som twittras om att ÅF kvoterade in 100% kvinnor under september månad. Koncernchefen kallade det enligt uppgift för Ladies' Month.

Uppgiften bekräftas på företagets hemsida, men där kallas kampanjen för EVEN ODDS.

"During September 2014, ÅF only signed new employment contracts with women. The reason for the campaign was an active measure taken within the framework of ÅF’s gender equality efforts and the EVEN ODDS process that intends to increase the number of women at ÅF".

Trots att det här är solklar kvotering så använder ÅF inte det ordet. Istället står det på samma hemsida:

"ÅF always looks for expertise, not gender". 

Jaså, hur rimmar det med vad företaget gjorde i september? De män som sökte jobb på ÅF valdes uppenbarligen bort, oavsett kompetens och expertis, och just på grund av sitt kön.

Det här kunde ha varit ett klockrent ärende för Diskrimineringsombudsmannen (DO). Men DO bryr sig bara om könsdiskriminering när det drabbar kvinnor.

Om någon man som kan dokumentera att han sökte jobb på ÅF i september 2014 och läser detta, så uppmanar jag honom istället att vända sig till Centrum för rättvisa. De driver stundtals könsdiskrimineringsärenden i domstol när DO struntar i det.

Jamaica - machokultur och flest karriärskvinnor

Bilden här ovanför visar vilka tio länder som har störst andel kvinnor bland lagstiftare, högre tjänstemän och direktörer. Den kommer från World Economic Forums Global Gender Gap report, vars märkliga rankningsmetoder jag har kommenterat tidigare.

Hursomhelst, listan över störst andel elitkarriärskvinnor toppas av det karibiska öriket Jamaica. Jamaica är annars mest känt för sol, stränder, turism, bauxit, djungel, vattenfall, cannabis, snabba hundrameterslöpare, stora inkomstskillnader, reggaemusik, fattiga slumområden, förbud mot homosexualitet, och hög förekomst av mord och annat våld via användning av handeldvapen.

Helsingborgs Dagblad har tidigare skrivit att landet präglas av en "stark machokultur". Många jamaicanska musiker har hindrats från att spela i Europa på grund av "sexistiska" låttexter, skriver Sveriges Radio.

Vilka av dessa faktorer som samvarierar med hög andel elitkarriärskvinnor har jag ingen aning om. Men det är tydligt att samtliga länder på tio-i-topp-listan saknar något betydande inslag av feminism i sina kulturer. Inget nordiskt land är med i toppen utan ligger betydligt längre ned på listan.

Feminism ger alltså sannolikt inte fler kvinnor på topposititioner i näringslivets och den offentliga förvaltningens karriärsstegar. Kanske är det rentav tvärtom. Feminismen odlar myten om "patriarkatet" och "könsmaktsordningen", vilket riskerar att få kvinnor att känna sig förtryckta, maktlösa och apatiska.

Hindrar feminismens offerkofteri nordiska kvinnor från att våga satsa på en toppkarriär?

--------

Relaterat: Är elitfeminismen Sveriges sämsta gren? (Katrine Marçal)
Misery loves my company (Fröken Missnöjd)

Pedagog: Släng barnens leksaker

Sveriges Radio Kalmar intervjuar en pedagog i förskolan som tycker att man kan slänga 95% av barnens leksaker. Anledningen, menar hon, är att leksaker kan bidra till att öka och sprida könsnormen.

Den svenska läroplanen för förskolan säger nämligen att förskolan måste "motverka traditionella könsmönster och könsroller". Läroplanerna för grundskolan och gymnasiet har liknande formuleringar.

Jag hade en bloggbesökare som skrev följande i veckan:

"när vår förstfödda gick i förskolan kom fröknarna en dag och var bekymrade, eftersom hon ville leka med dockor. Tyvärr tröstade jag dem med att säga att hon leker med bilar hemma, i stället för att fråga varför hon inte skulle få leka som hon vill.
(...)
Vi bytte land. Kanske inte precis för normkritiken på dagis men delvis av brist på förtroende för den svenska skolan. Eftersom vi var utlänningar kände vi en viss misstro från BVC och förskola och fick ofta förklarat för oss att 'så här gör vi i Sverige'. Man vet ju aldrig - eftersom Sverige är bäst på jämställdhet betyder det ju att folk som kommer från andra länder potentiellt kan utsätta sina barn för en reaktionär och patriarkalisk uppfostran, typ lura flickor att leka med dockor eller manipulera dem att vilja bli prinsessor". 

Så kan det gå. Själv har jag djupintervjuat mina barn och frågat om de har utsatts för könsrollsbekämpandet. De verkar inte ha gjort det. Barnen leker ibland med otraditionella leksaker och ibland med traditionella - vilket som nu faller dem in.

Det tycks som om pedagogerna i mina barns fall fullständigt har struntat i läroplanens formulering om könsmönster och könsroller, och det tycker jag är alldeles utmärkt. Civil olydnad i sin bästa form.

Inte för att jag tror att könsrollsbekämpning skadar barnen. Biologin är starkare och vinner till slut, hur mycket man än bekämpar den. Det norska TV-programmet Hjernevask (länk, rekommenderas!) visade experiment med nyfödda bebisar, där pojkbebisar sökte sig till andra leksaker än flickbebisar. Den som tror att könet är en social konstruktion borde lära sig lite mer om evolutionsbiologi, antropologi och liknande vetenskaper.

Däremot är könsrollsbekämpningen ett oförsvarligt slöseri med pedagogers arbetstid och med skattepengar. Tänk om ansträngningen istället lades på att lära barnen vettigare saker. Det är särskilt angeläget nu i dessa tider när den svenska skolan kämpar med usla provresultat.

Bloggat: Fröken missnöjd

Genus, strukturer och vänstervågen som kom av sig

Lite har skrivits om vänstervågen 2014 som kom av sig. Innan valet talades det framför allt om en vänstervåg, även om det nu har blivit tystare om den. De rödgröna som ett tag såg ut att gå mot storseger verkar fortfarande tagna på sängen av att de inte fick majoritet i riksdagen och inte ens ökade i röstandel. Erik Helmerson på DN hjälper till med att bena ut vad som hände, i en kärnfull och läsvärd artikel:

"Den vänstervåg som folk talade om före valet uteblev för att den bara fanns i medierna, traditionella och sociala. Där fick rasism, identitetspolitik och genus stort utrymme, mycket på grund av att det genererar läsarklick. Breda väljargrupper är visserligen mot rasism och för jämställdhet, men tycker inte att Sverige är ett strukturellt genomförtryckande land och delar inte de extremare analyserna".

Här sätter han fingret på något viktigt. Det verkade som om alla de rödgröna partierna ville vara mer radikala, normbrytande antirasister och feminister än Feministiskt Initiativ (F!), vilket skapade en stenhård konkurrens om de identitetspolitiskt inriktade väljarna. F! hamnade utanför riksdagen och de rödgröna partierna ökade inte.

Väljarnas viktigaste frågor verkade ha handlat om sådant som skolan, jobben och sjukvården, istället för "könsmaktsordning" och "strukturell rasism", trots att allt fler ser sig som feminister, men antagligen av det mindre radikala slaget. Även invandringen har ökat som viktig fråga.

Om de röda partierna satsar mer på väljarnas viktigaste frågor och mindre på att problematisera mansnormen, vithetsnormen och heteronormen, så har de en chans att vinna mark till nästa val, som jag gissar blir ett nyval inom ett år. Miljöpartiet skulle vinna på att tala mer om miljöfrågor, och släppa sin radikala migrationspolitik till F! till förmån för en migrationspolitik som mer motsvarar väljarbasens åsikter*.

Men det lär inte hända, utan det är full fart framåt mot stupet med "feministisk regering", "genusbudgetering", "feministisk utrikespolitik" och så vidare. Och varken de rödgröna eller Alliansen verkar vilja återta förlorade röster från SD.

Så jag gissar att vid nyvalet kommer SD att gå framåt betydligt och kanske rentav bli näst största parti. F! kommer att stanna utanför riksdagen och övriga partier kommer att backa ännu mer än hittills.

Vänstervinden existerar alltså inte, så länge som de rödgröna storsatsar på feminism och identitetspolitik. Allt tal om genus och strukturer bäddar, tillsammans med en väljarfrämmande migrationspolitik, för ett utökat parlamentariskt kaos.

-----

*Det här är den senaste ordentliga opinionsundersökning i ämnet som jag känner till (gjord av SIFO).  Svarsfrekvensen var endast 44%. En senare "snabbmätning" har gjorts av opinionsföretaget Novus, och även den visade lågt väljarstöd för Migrationsverkets prognoser om ökad flyktinginvandring till Sverige.

Expert: Mansdagen är fullkomligt onödig

.

I dag är det den Internationella mansdagen

En av dagens mest uppmärksammade svenskar i pressen är den pensionerade pedagogikprofessorn Lars Jalmert, som även stod på partiet Feministiskt Initiativs riksdagslista.

Han tycker att den Internationella Mansdagen är fullkomligt onödig, för att män är så gynnade i samhället. Han framhåller feministen Claes Borgström, känd skandaladvokat från bland annat Thomas Quick-fallet, som ett bra mansideal.

Lars Jalmerts åsikter har spridits i flera stora rikstäckande dagstidningar, samt via nyhetsbyrå till landsortspressen. Jag tänker inte bidra till deras försörjning med några webblänkar.

Dessutom har en annan ökänd nyhetsportal på nätet som börjar på N bidragit med liknande budskap och annat mansförakt. Denna portal tänkte jag försöka bojkotta helt i en månads tid från och med nu.

Nu till de goda nyheterna. Det finns en massa lämpliga mansfrågor att uppmärksamma idag. Pojkars sämre skolresultat än flickors, mansföraktet i medierna, och den könsdiskriminerande lagstiftningen är några exempel.

Det finns även tidningar som har skrivit positivt om Internationella mansdagen, och dem får ni gärna besöka och köpa lösnummer av idag.

Tidningen Norran skriver:

– Man måste uppmärksamma de här mansfrågorna, just nu har ju vi män inte himmelens många ställen att gå till och det brottas vi med hela tiden kan jag säga, säger Åke Nilsson som driver Mansjouren i Västerbotten. 

Han menar att när det händer någonting, som till exempel skilsmässor, vårdnadsutredningar och så vidare, så har män inte någonstans att ta vägen. 

– Inom psykiatrin har man inte plats för dem. Samhället måste se till att de får den möjligheten, säger Åke Nilsson.

Corren skriver om mäns urininkontinens och att det finns bra vård att få för den som drabbas.

Dalarnas Tidning skriver om mustaschkampanjen Movember och om dalapolisens mustaschodling för att uppmärksamma kampen mot prostatacancer.

Smålandsposten intervjuar män på stan (webb-tv) om Mansdagen.

Bloggat om detta:
Löjesguiden
Toklandet
Susanna's Crowbar
Rocki
Bashflak/A Voice For Men Sverige
Genusdebatten
Jussi H. Lundell
Fröken Missnöjd

Jämställd leksakskatalog?

Bilden här ovanför kommer från en leksakskatalog som ges ut av en stor leksakskedja. Bilden har tydligen blivit "viral" bland ljushyllta "normkritiska" opinionsbildare i sociala medier. Det är tydligen* en pojke i mitten.

Aftonbladet (via Unvis.it) skriver jublande att katalogen är "jämställd".

– Det är den här pusselbiten som har fattats. Det finns pojkar runtom i Sverige som vill klä ut sig till prinsessor och häxor, kommenterar Tomas "Genusfotografen" Gunnarsson till tidningen.

Det som irriterar mig här är inte bilden i sig, utan att den så kallade "normkritiska" minoritetsrörelsen har kidnappat ordet jämställdhet. För mig betyder jämställdhet lika villkor, oavsett ett ofrånkomligt attribut som kön. Jag inbillar mig att det är en ganska vanlig tolkning av ordet. Inte att en högljudd minoritet av ideologiska fanatiker ständigt ska få sin vilja igenom, påhejad och hjälpt av en likasinnad journalist- och politikerkår. 

Enligt ordboken betyder jämställdhet att alla inte bara ska ha samma rättigheter och skyldigheter, utan att alla även ska ha samma möjligheter. Men mina barn har tyvärr inte samma möjligheter som Zlatan Ibrahimović att bli en bra fotbollsspelare eller samma möjligheter som Charlotte Kalla att bli en bra skidåkare. Samma möjligheter existerar inte i praktiken.

Om mina barn vill leka med otraditionella leksaker så ska de få göra det - men de ska lika gärna få leka med traditionella leksaker.

Den "normkritiska" minoritetsrörelsen är inte så normkritisk egentligen. Den trycker i själva verket ständigt ner nya normer i halsen på majoriteten för att tvinga på majoriteten sina egna normer om att allt måste vara tvärtom jämfört med hur majoriteten ter och beter sig.

Vad många inte vet är att denna rörelse har fått igenom i läroplaner på samtliga utbildningsnivåer att skolan, förskolan och så vidare ska "motverka traditionella könsmönster" och liknande tvingande formuleringar. Som tur är har jag ännu inte sett det tillämpas på mina egna barn.

Nu väntar jag bara på att den "normkritiska" minoritetsrörelsen ska gå vidare. Det finns fler normer att ifrågasätta, nämligen. Vithetsnormen, heteronormen, kärnfamiljsnormen, cis-normen och andra oönskvärda normer, ad nauseam.

Det kommer att klagas på att barnen inte är tillräckligt nära toppen i den "normkritiska" behjärtansvärdhetspyramiden. Att barnen på bilden inte har fler påstådda kränkthetsattribut. Det klagomålet kommer oundvikligen att komma om det inte redan har gjort det.

Så varför inte bara låta barn få vara barn? Istället för att använda ordet jämställdhet i orwellsk mening, som ett propagandaverktyg för ideologiska fanatiker?

Bloggat: Fröken Missnöjd.

*Uppdatering: Det är tydligen tre flickor på bilden. Strunt samma, min reaktion på reaktionerna kvarstår. Tack Bashflak för påpekandet.

Polishögskolan kan ha ägnat sig åt olaglig kvotering

Tidningen Dagens Juridik skriver att Centrum för rättvisa driver ett mål i tingsrätten mot Rikspolisstyrelsen (RPS). RPS misstänks för att ha ägnat sig åt systematisk diskriminering på grund av kön, något som i dagligt tal kallas för "kvotering":

"En fråga som diskuterades under den muntliga förberedelsen var Rikspolisstyrelsens egen rapport från oktober 2010. 

Av rapporten framgår att kvotering tillämpats vid antagningen så att exakt 50 procent kvinnor och 50 procent män antogs under vårterminen 2010. Detta trots att närmare två tredjedelar av de sökande var män och att männen hade bättre resultat på såväl språkprov som fysiska prov, enligt Centrum för rättvisa.  

RPS menade dock under torsdagens förberedelse att rapporten inte har någon relevans i målet eftersom den var menad som ett rent internt dokument".

Centrum för rättvisa har tidigare gått segrande ur flera liknande tvister. Jag håller tummarna även denna gång. Lika spelregler, oavsett kön, ska det vara.

Relaterad läsning: "DO ser mellan fingrarna på Polishögskolans olagliga inkvotering av kvinnor" (SVT Opinion)
”Sluta kvotera till Polishögskolan” (DN Debatt)
"Fel stänga ute killar från Polishögskolan" (Aftonbladet Debatt)

Bannlysa ordet feminist år 2015?

Time Magazine har utlyst en omröstning om vilket av 15 ord och uttryck som borde bannlysas år 2015. Bland de 15 förslagen fanns ordet "feminist", med följande motivering:

"feminist: You have nothing against feminism itself, but when did it become a thing that every celebrity had to state their position on whether this word applies to them, like some politician declaring a party? Let’s stick to the issues and quit throwing this label around like ticker tape at a Susan B. Anthony parade".

Twittraren FlyingMartin följde omröstningen och noterade att ungefär 50% av rösterna hamnade på "feminist". Då mobiliserade den engelskspråkiga världens radikalfeminister och rasade mot omröstningen.

International Business Times skriver att Time Magazine nu har bett om ursäkt och dragit in detta alternativ i röstningen.

Tycker jag själv då att ordet feminist ska bannlysas? Nej, att bannlysa ord över huvud taget ger ingen effekt.

Däremot hoppas jag att fler får upp ögonen för att feminismen är en hatideologi, vilket detta inlägg hos Toklandet tydligt visar.

Fler män ≠ jämställt

Mats Olsson, som alltid bloggar klokt och sansat på Tysta Tankar, har varit på en konferens som handlar om män i förskola.

Därifrån kommer ovanstående bild. Tänk er en konferens som skulle handla om kvinnor som jobbar på högskola och universitet och någon skulle påstå "Fler kvinnor ≠ jämställt". Eller på en konferens om kvinnor i börsbolagens styrelser. Det skulle bli kaos på Politism och på dagstidningarnas kultursidor. Feminister skulle skrikgråta.

För maximen om feministisk procenträkning säger att ju fler kvinnor, desto mer jämställt. 100% kvinnor = 100% jämställdhet.

Hyckleriet blir därför fullständigt när vi plötsligt pratar könsfördelning i förskolan.

Aftonbladet har en tydlig linje. Journalisten Joakim Lamotte skrev tidigare en debattartikel i tidningen där han menade att vi särskilt måste granska de män som jobbar i förskolan, för annars blir det fler pedofiler i förskolan.

För att det även finns kvinnliga pedofiler kan man sällan läsa i tidningar, men desto oftare på Maukonens blogg.

Kerstin Weigl har skrivit en kolumn, även den i Aftonbladet, där hon också pekar på pedofilin i förskolan och lägger till följande:

"Något säkert stöd finns inte för att fler skäggiga människor leder till sundare könsrollsmönster i barngrupperna. Forskning antyder att långt viktigare är hur personalen arbetar med genusfrågor, inte vilka könsdelar de har".

Så mycket för könsfördelning, alltså.

Jag har själv bara utmärkta erfarenheter av förskolepersonal, oavsett kön. De gör ett hästjobb för en låg lön. Dessutom känner jag några privat. De män jag känner som jobbar inom förskolan sliter med pedofilifördomarna. En av dem berättade när det skrevs extra mycket om pedofiler i tidningarna att han krävde på jobbet att han skulle slippa vara på tu man hand i ett rum med ett barn. För att slippa eventuella anklagelser. SVT har skrivit att sådana fördomar mot manlig förskolepersonal är vanliga.

Att motverka dessa fördomar ser jag som väldigt angeläget, samtidigt som vi ska döma de individer som har begått brott bortom rimligt tvivel.

Dessutom ser jag det som angeläget att käppjaga ut könsrollsmönsterjägarna ur förskolan. Förskolepersonalen har fullt upp som det är med att låta barn vara barn, lära barnen nya saker, byta blöjor, klä på och klä av, läsa sagor, hitta på aktiviteter, och så vidare.

Men jag tycker ändå inte att det är ett självändamål att få fler män i förskolan. Jag vill ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön. Samma spelregler ska gälla. Det är jämställdhet för mig.

Därför menar jag både att "fler män ≠ jämställt" och "fler kvinnor ≠ jämställt" - inom alla branscher. Det kan man ha motsatt åsikt om, men det är grovt hyckleri att som Aftonbladet endast hävda det ena. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Bloggat: Toklandet

Skyndar det feministiska mansföraktet på tidningsdöden?

En debattör skriver i finländska Hufvudstadsbladet (HBL):

"Då HBL eller Svenska Yle skriver om feminism strömmar hätska kommentarer in. 'Rödgrön propaganda', 'offerställning', 'maskulism behövs', 'feminismen har gått för långt', 'jag säger upp prenumerationen'".

Jag tycker mig känna igen fenomenet i de rikssvenska tidningar som fortfarande tillåter läsarkommentarer. Och från den tid när fler tidningar gjorde det.

Problemet är att feministiska artiklar inte sällan betyder allt ifrån smått negativa generaliseringar om män som grupp, till rent svavelosande manshat. Just sådana artiklar har fått mig att säga upp prenumerationer och vägra köpa lösnummer, och det verkar som om jag inte är ensam om det agerandet. Vi är många som röstar bort manshatet med plånboken.

Nu tror jag inte att detta är enda förklaringen till den pågående och tilltagande tidningsdöden, som diskuteras i den svenska debatten. Tidningsdöden har säkert också att göra med att tidningarna har förlorat sitt allmänna oligopol på opinionsbildning till Internet.

Istället jagar tidningarna klick. Nyheter24 är en av de få tidningar som visar positiva siffror och den är särskilt flitig med att publicera mansförakt på sin webbplats. Katarina Wennstams senaste mansföraktande kolumn i SvD intog snabbt förstaplatsen på tidningens klicktopp.

Men klickjakten är ett uttryck för kortsiktigt tänkande. Ju mer mansförakt på kort sikt, desto färre prenumerationer och mer sjunkande lösnummerförsäljning i längden, vågar jag gissa.

Att publicera mansföraktande artiklar är nog ungefär som att kissa i termobyxorna en kall vinterdag. Det klickar och värmer skönt i början, men blir alltmer obehagligt och beångransvärt ju längre tiden går.

Fler män än kvinnor blir misshandlade

Bilden här ovanför (klicka för större) kommer från BRÅ:s rapport (pdf) som släpptes igår som en del av den nationella trygghetsundersökningen.

Den visar att män är mer våldsutsatta än kvinnor. För den som endast läser dagstidningar och lyssnar på Public Service kommer det kanske som en nyhet.

Google ger nämligen bara 25.200 träffar på "våld mot män" jämfört med 349.000 träffar på "våld mot kvinnor".

Vi har svårt att ta in att män kan vara våldsoffer och kanske ännu svårare att ta in att kvinnor kan vara våldsbrottslingar. Detta förstärks av den ideologiska vinklingen i samhällsdebatten.

För att återgå till BRÅ-rapporten så visar den att BÅDE män och kvinnor drabbas av misshandel, grov misshandel, hot, sexualbrott och så vidare. Egentligen spelar det ingen roll vilket kön som drabbas värst: alla brott mot person behöver förebyggas, förhindras och beivras.

För att avsluta med de två gyllene orden: oavsett kön.

Relaterad debattartikel: "Ingen hjälp till män som misshandlas av kvinnor".

Det finns terrorister av olika kön

Dagens snackis på Twitter är hatet och mordhoten mot författaren och debattören Marcus Birro. Det är naturligtvis extremt upprörande och grundläggande fel att någon i en sekulär demokrati som Sverige ska riskera mordhot för att ha uttryckt en åsikt om en religion.

Likt den dödshotade och jagade författaren Salman Rushdie kritiserade Marcus Birro islam, men på ett mindre välgenomtänkt sätt. Birro menade att den största delen av världens terrorism har islam som gemensam nämnare.

Några av Birros mildaste kritiker kallade honom rasist. Som om en religion är en ras eller en annan ofrånkomlig egenskap hos en person.

För att vara tydlig: jag skulle aldrig ha uttryckt mig som Birro - men jag tycker inte på något sätt att han förtjänar att bli mordhotad.

Vissa mer feminiskt sinnade twittrare som gick i polemik med Birro försökte däremot kontra med att det är män som är den gemensamma nämnaren för terrorism. Att vara man är till skillnad från islam en ofrånkomlig egenskap hos halva befolkningen. Att kollektivt skuldbelägga ett kön eller en etnicitet ser jag som mycket värre än att skuldbelägga en religion.

Och som om Leila Khaled, Ulrike Meinhof, Jihad Jane och de tjetjenska Svarta Änkorna aldrig har funnits, för att nämna några av de mest kända exemplen på kvinnor som terrorister.

Leila Khaled och Ulrike Meinhof hyllades förresten som hjältar och förebilder i vissa feministiska vänsterkretsar som jag fick inblick i under min svunna tid som feminist.

Varför osynliggörs kvinnliga terrorister? Denna artikel försöker förklara:

"För all den uppmärksamhet som terrorism får från beslutsfattare, medier och allmänheten, förblir kvinnors deltagande i terroristverksamhet förbisett.  

Som Jean Bethke Elshtain reflekterar, 'Klart är att när de flesta av oss tänker på terrorister så ser vi inte en kvinna. Förövarna, eller de påstådda förövarna, som har flimrat förbi på våra TV-skärmar på senare år är i stor utsträckning en ungdomlig manlig skara'. 

Rådande uppfattningar om män som de primära förövarna, ofta förstärkta av medieporträtt av terrorism, skiljer kvinnorna från terrorism. Terrorister är alltför ofta profilerade som vildögda manliga fanatiker.  

När kvinnor identifieras som terrorister är det ofta till följd av deras deltagande i våldsamma, och därmed dramatiska, gärningar. Analytiker har särskilt granskat 2002 års självmordsattack av Wafa Idris, eftersom det gick emot den konventionella klokskapen att militanta palestinier endast bestod av manliga självmordsbombare. 

Likadant fick de tamilska tigrarna särskild uppmärksamhet 1991 när en ung tamilsk kvinna detonerade sprängmedel när hon knäböjde vid Rajiv Gandhis fötter, och dödade den tidigare indiska premiärministern. Tjetjenska kvinnor var inblandade i flera terrordåd, inklusive ockupationen av skolan i Beslan år 2004 och de har kallats 'svarta änkor'. 

Rent allmänt är lite känt om kvinnliga terrorister bortsett från deras inblandning i våldsdåd".

Artikeln fokuserar därefter på den viktiga roll som kvinnliga terrorister spelar i den colombianska FARC-gerillan.

Vi har alltså någon slags inbyggd oförmåga att se kvinnor som potentiella förövare av grymma våldsdåd, en oförmåga som förstärks av mediebilden.

Men kvinnor kan och det finns terrorister av olika kön.

Och som bloggrannen Bashflak skulle ha sagt: 100% av alla terrordåd begås av terrorister.

Bloggat: Maukonen har ett par inlägg om kvinnliga terrorister här.

Sökorden kvinnlig terrorist ger i skrivande stund 142.000 träffar på Google.

Feministisk flodvarning från jämställdhetsministern

Bilden här ovanför kommer från Twitter och det röda toppsegmentet föreställer den "hegemoniska maskuliniteten". Jag skulle kunna försöka förklara vad det betyder, men jag ids inte. Begreppet är som hämtat från en postmodern floskelgenerator och det är sådan jargong som vissa samhällsforskare svänger sig med, i tron att det har någon konkret koppling till verkligheten. Lite som en yrkesskada.

Tweeten skickades från en konferens idag som hette "Jämställdhet 2.0" och verkade ha varit en slags alkoholfri firmafest för den svenska skattefinansierade genusmakteliten.

På konferensen medverkade även jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) och hennes föredrag finns omskrivet av portalen Jämställ.nu. Portalen sammanfattar det så här:

"En feministisk regering fokuserar på alla områden"

Ingen slipper undan.

"Hon underströk också att en feministisk regering även måste fokusera på politikens andra områden. 

– Vi har en utrikesminister som för en feministisk utrikespolitik. Vi har en arbetsmarknadsminister som är väldigt tydlig i de här frågorna. Hela regeringen ska jobba med frågor som handlar om och leder till jämställdhet mellan kvinnor och män och har en feministisk ambition. Då gäller det att hitta ett ramverk för det arbetet. Hur styr man arbetet från regeringen, genom myndigheter, till landsting, kommuner och andra utförare av politiken, så att livet till slut förändras i jämställd riktning för kvinnor och män? Där har jämställdhetsintegrering en väldigt betydelsefull roll".

Man skulle kunna tala om en feministisk tsunami, men jämställdhetsministern nöjer sig med att kalla det för "flod":

"– Jag ser att det under senare år har gjorts mycket, inte minst vad gäller så kallat hedersrelaterat våld. Det görs med goda intentioner men blir lätt lite spretigt. Jag vill skapa en flod där alla drar år samma håll. Då blir det enklare att se om insatserna verkligen leder fram till en feministisk politik".

Om det här skulle handla om en majoritetsregering och inte en minoritetsregering, så skulle jag börja att snickra på en ny Noaks Ark.

Bloggat: Toklandet, om en liknande konferens igår.

Mannen är ett trafikproblem, oavsett färdmedel

Män kör mer bil än kvinnor i Sverige, 50 procent mer enligt denna undersökning. Det uppmärksammades av vice statsminister Åsa Romson i hennes Almedalstal i somras, där hon även tog upp att män flyger mer än kvinnor. Det såg hon som ett klimathot på grund av de växthusgaser som kommer med avgaserna. Kvinnor drabbas värst, enligt vår vice statsminister.

Även Katrine Kielos (som numera helt ofeministiskt och heteronormativt har gift sig och tagit sin makes efternamn) snuddade vid detta ämne i sin artikel "Klimatförändringen är en man". Hon gick så långt som att påstå:

"Vad 'en riktig man' är och inte är, kan faktiskt vara den mest centrala frågan i hela klimatdebatten".

Jeff Hearn, professor i genusvetenskap, med en massa skattefinansierad genusforskning bakom sig, tillägger:

"Hur vi transporterar oss är djupt sammankopplat med genus och vissa män verkar älska sin bil mer än sin partner!"

Djupt problematiskt. Nåväl, men då kanske det är en positiv nyhet att många män cyklar, vilket kan gynna klimatet, minska trafiktätheten, sänka avgas- och partikelhalter i luften och förbättra folkhälsan? Nej, då. Härom dagen publicerade norska tidningen Adressa artikeln "Cykling är för maskulint".

Artikeln problematiserade att två av tre cyklister i Oslo är män. Den kvinnopolitiska talespersonen i partiet SV, systerparti till Vänsterpartiet, menade att cykelpolitiken måste göras mer feminin. Vad innebär det i praktiken, undrade journalisten. Rimlig fråga.

- Jag önskar rätt och slätt ett könsperspektiv. Att främja det feminina med att cykla, svarade talespersonen.

Tryggare cykelvägar angavs som en praktisk och feminin lösning. Jag är inte emot den lösningen i princip, men jag förstår samtidigt inte varför det måste vara ett självändamål att en mindre andel män ska cykla.

Även bloggen Emelso har problematiserat män som cyklar, i Stockholm. Bloggaren har ägnat sig åt könsräkning och kommit fram till att en övervägande andel av dem som cyklar längs hennes jobbväg är män. Hon efterlyser mer könsräkning i cykeltrafiken.

Inte nog med att männen är många, utan de beter sig dessutom felaktigt, menar Veronica Palm, som sitter i Socialdemokraternas innersta krets samt Riksdagen. Hon har förklarat detta på Twitter, vilket även bloggen Fnordspotting har kommenterat:

"Kan åter konstatera att vita medelålders män utan hjälm men med kostym är mest fräcka och otrevliga på cykelbanan (också)".

Blir det bättre om män åker kollektivtrafik då? Nej, för män i kollektivtrafiken sitter fel, enligt den numera borttagna sajten "Macho I Kollektivtrafiken". Trots att sajten verkar ha pausats finns det gott om artiklar och internationella sajter som beskriver fenomenet.

Men får män promenera? Jag har inte lyckats hitta något entydigt svar på den frågan. Det krävs antagligen några hyllmeter feministisk maskulinitetsforskning innan vi kan vara helt säkra på svaret.

Min magkänsla säger mig dock att även män på gångstig, trottoar och gångbana måste ses som något slags allvarligt samhällsproblem.

Brigitte Bardot hatar feminism

Åttioåriga Brigitte Bardot är en berömd fransk skådespelerska som gjorde sig känd som fotomodell i tonåren och sågs som en av världens vackraste kvinnor på 1950- och 1960-talet. Hon har även haft en karriär som sångerska. På senare år har hon uppmärksammats för sina politiska ambitioner, framför allt inom djurrätt.

Igår publicerade brittiska You Magazine en intervju med henne, där hon är ganska korthuggen och ger raka svar:

Journalisten: "Är du feminist? Simone de Beauvoir beskrev dig år 1959 som 'lokomotivet för kvinnors historia' och den mest frigjorda kvinnan i efterkrigstidens Frankrike".  

Brigitte Bardot: "Nej, jag hatar feminism. Jag är maskulinist".

Tyvärr kom inga följdfrågor*. Det skulle vara intressant att få höra mer om varför en sådan framgångsrik och hyllad kvinna hatar feminism.

Själv hatar jag inte feminism. Jag har svårt att hata över huvud taget. Det är för mig en destruktiv sinnestillvaro. Men jag kan förstå varför vissa människor hatar feminism.

Tidigare blogginlägg om kända kvinnor och feminism:

"Noomi Rapace skräms av feministkulturen"
"Mia Skäringer tar avstånd från feminismen"
"Doris Lessing om mansföraktet"
"Lady Gaga är ingen feminist"

Fler kända kvinnor som har uttryckt sig kritiskt mot feminism via denna länk. Två av dem:

Björk:

"(Jag identifierar mig inte som feminist) för jag tror att det skulle isolera mig. Jag tycker att det är viktigt att göra positiva saker. Det är viktigare att ställa frågor än att klaga".

Madonna:

"Jag är inte feminist. Jag är humanist".

*Det kom inga följdfrågor om varför. Se diskussionen i kommentarsfältet.

Flest kvinnor bland utrikeskorrespondenter

Det börjar att bli allt svårare att kritisera patriarkatet på Sveriges Radio. Ekots chef, Anne Lagerkrantz, skriver på Ekots hemsida att majoriteten av utrikeskorrespondenterna numera är kvinnor. Ekots chef är som sagt kvinna och även Sveriges Radios VD är kvinna.

Börjar det då bli dags att satsa på rekrytering av män på Sveriges Radio? Nej, ty maximen om feministisk procenträkning säger att ju fler kvinnor desto mer jämställt. Det vore därför inte förvånande om Sveriges Radio satsar på 100% kvinnor, med motiveringen att det var flest män där förr.

Istället bråkar utrikeskorrarna numera om etnicitet. Dagens Media kallar det för ett "vithetsbråk".

Korrespondenten Cecilia Uddén är drivande, kallar sig och sina kollegor för en "elitpluton", och menar att den behöver större inslag av "rasifierade", även om hon inte använder just det vedervärdiga ordet.

Mitt råd till Cecilia Uddén är samma som mitt råd till manliga feminister i karriären: lev som du lär, backa, kliv åt sidan, maka på dig och lämna plats själv åt dem som du vill ha in.

Men Janerik Larsson på SvD menar att det finns lagliga hinder för de melaninfixerade journalisterna:

"Vad SR-debattörerna inte tycks veta är att särbehandling på etnisk grund är förbjuden i svensk lag – det är bara tillåtet i fråga om kön. 

Jag har tillfrågat advokat Gunnar Strömmer, som startade Centrum för rättvisa, om vad som gäller och som svar fått en hänvisning till diskrimineringslagen".

Det är nog bara en tidsfråga innan lagen ändras till förmån för vithetsföraktarnas önskemål.

Själv är mitt intresse för Sveriges Radios penisräkning och melaninmätning begränsat. Som princip är jag emot positiv särbehandling och annan kvotering, men i praktiken använder jag mig väldigt lite av SR:s tjänster.

SR P3 var en pigg radiokanal för ny musik när jag växte upp, men numera är det mest en trött orgie i struntprat, gärna marinerat i feministiska floskler. P1 är inte långt efter. Vill jag ha musik så lyssnar jag hellre på streamat, vill jag ha samhällsanalys så läser jag hellre bloggar och vill jag ha utrikesnyheter så läser jag hellre BBC eller källor på plats.

Tidningsdöden närmar sig i Sverige och det emotser jag med viss skadeglädje. Public Service får gärna följa med ner i graven. Visserligen gillar jag tanken på oberoende medier, men SR och SVT är i själva verket tungt beroende, med injicerad feminism och vithetsförakt i hela blodomloppet.

Är spice-rökning mansidealets fel?

Under den senaste tiden har vi nåtts av nyheten att unga människor i Sverige har dött av att röka drogen Spice.

Som ett brev på posten kommer en feministisk analys av problemet på siten Nyheter 24. Debattinlägget är skrivet av en kriminologistudent och heter "Föråldrat mansideal lurar unga pojkar att börja röka Spice".

Författaren hänvisar till feministisk maskulinitetsforskning och skriver:

"Därför vill jag hävda att pojkars överrepresentation bland Spice-rökare delvis kan förklaras med rådande mansideal. Som tidigare nämnt är det mer än dubbelt så många pojkar som flickor i årskurs två på gymnasiet som rökt Spice". 

Mansrollen, mansidealet, maskuliniteten och liknande är vad feminister använder för att skylla allt världens elände för. Likt vissa religiösa människor använder Satan och likt vissa antisemiter använder Den Nya (eller Judiska) Världsordningen.

Så vad får unga människor att börja röka spice? Wikipedias sammanställning av forskning visar att riskfaktorer för alkoholism är till 40-60% genetiskt betingade. Den här studien visar att män använder mer droger än kvinnor och den här visar att droganvändning kan kopplas till annat riskbeteende. Män tar mer risker än kvinnor, en skillnad som kan ha utvecklats under evolutionen.

Spice är en relativt ny drog och vi kan därför bara spekulera i varför folk använder den. Tills jag blir motbevisad väljer jag att tro att användningen snarare beror på genetik och evolutionärt utvecklad riskbenägenhet, än att tro på feministiska teorier om den destruktiva mansrollen.